kaimartinblog

Konsert:

WEST OF EDEN med A CELTIC CHRISTMAS

!!!!

Stora Teatern, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: ”And then the snow fell” är fantastisk.

Sämst: Det borde ha snöat när vi kom ut.

Fråga: Visst firar ”A Celtic Christmas” 20 år nästa år…?

Jag har följt West of Eden sedan förra millenniet. Så, ja, genom årtusenden. Deras album ”A Celtic Christmas” har ljudklätt min jul sedan det kom 2009. Några år dessförinnan hade Göteborgsbandet startat turnén ”A Celtic Christmas”, som jag tror firar 20 år 2026.

Jo, jag har varit på några stycken av dem, tjusats av stämningen och den iriskt strösslade musiken. Den som kommit att ha blivit West of Edens signatur sedan starten för 30 år sedan. Många av dessa år har makarna Jenny – sång, dragspel och tin-whistle – och Martin Schaub – gitarr, sång och piano – kämpat i motvind, men samtidigt tryggt förvissade om att denna deras passion ska landa rätt.

Så har det blivit de senaste åren. Gruppens passion för sin musik och sitt uttryck har varit vinnande.

Spelningen på Stora Teatern är den definitivt sista med ”A Celtic Christmas” för i år. 14 städer har klarats av under ett intensivt turnerande december. Man skulle ana en trötthet inför denna deras final. Men icke. West of Eden kör hela vägen in i julstöket utan att tveka.

På scen står det klart att det här är ett band som har lärt sig enormt under gång. Att växla upp som 30-årigt band är imponerande. Det här är underhållning från ett band som litar på sig och vad de kan. Nu saknas väldigt lite, om ens något, på scen. Här finns entusiasm, lekfullhet, kunnande och sprittande musikalitet.

Att West of Eden skulle luta sig mot tidigare års låtlistor finns inte. Inte en gällande arrangemangen av musiken. Det finns alltid en förbättrings- och utvecklingspotential. Varför då inte ge sig hän…?

Med ett varierat utbud av musik – från 1100-talet och framåt till nutid – komponerad av andra och av paret Schaub självt bjuder de på en rik konsert som omfamnar det mest utan att falla utanför West of Edens ramar.

Lägg till att man förvaltar gruppens emellanåt råa humor, involverar samtliga bandmedlemmar, spexar rytmiskt med träskedar, skojar med publiken – ja, på ett direkt tilltal som jag aldrig tidigare tror mig har sett och hört från gruppen – och bjuder upp till fest, så ger det ju ett julkalas som känns in i själ och hjärta.

Tack och God jul!

”A Celtic Christmas” med West of Eden, Stora Teatern 21 december 2025. Denna recension baserad på den sena konserten av två samma dag.

På scen: Jenny Schaub på sång, dragspel och tin-whistle, Lars Broman med fiol, Martin Holmlund på bas, Ola Karlevo på trummor och bodhrán, Martin Schaub på sång, akustisk gitarr och piano samt Henning Sernhede på elgitarr, akustisk gitarr och banjo.

Gäster: Haga Motettkör och Celtic Christmas Brass Quartet.

Låtlista:

1. Awake, awake (med kör)
2. I saw three ships (med kör)
3. Logs to burn (med kör)
4. O’Carolan och Dark Annie
5. Winter, fire and snow (med kör)
6. A perfect winter’s morgning (med kör och brasskvartett)
7. Next stop Christmas
8. Deck the halls (med kör)
9. The Wexford charol
10. Noël Nouvelle (med brasskvartett)
11. Santa never brings me a banjo (med brasskvarett)
12. Christmas in Killarney (med kör och brasskvartett)
13. Song from Mollom (översättning av Alf Hambes ”Visa i Molom)
14. Frozen man (James Taylors låt med bara Henning Sernhede, sång och gitarr, och Jenny Schaub, piano)
15. A spoonfull Christmas (med kör och brasskvartett)
16. Soul cake (med kör och brasskvartett)
17. Must be Santa
18. And then the snow fell (med kör och brasskvartett)
19. Fairytale of New York (med kör och brasskvartett)
20. Christmas in Carrick/polka (extranummer med kör och brasskvartett)

När jag förra våren, alltså 2024, blev inbjuden som solist till Maj12:an och Kören var det en smickrande överraskning. Jag hade inte sjungit på flera år och att körledaren, arrangören och musikpedagogen Martin Hamrén hade haft mig i tankarna gjorde mig förtjust. Vi har en trettioårig relation där jag först stötte på honom tillsammans med Micke Isacson i ett vardagsrum på Andra Långgatan sjungandes Beatleslåtar. De utgjorde ena halvan av Lenny Pane, då en av världens främst så kallade Beatlesband.

Vi har sprungit på varandra sedan dess. Jag sjöng till och med med bandet vid en oförglömlig kväll när Lenny Pane firade tio år på Gillestugan vid Järntorget. Jag hade, som en av många gästsångare, tilldelats ”Helter Skelter” och tillsammans gjorde vi en oförglömlig version, som var rena urladdningen.

När jag så förenade med kören för att som solist få sjunga David Bowies ”Starman” och Beatles ”All you need is love” för först repetitioner och sedan konserter slog det mig: Vilken kraft! Jag omfamnades av kördeltagarna energi och sång. Det kändes inifrån och ut.

Jag som är en energisångare, som sjunger inifrån och ut, tog i från tårna. Det blev fina möten och uppskattat från publik till kör till mig. Så fick jag chansen även i år – både i våras, somras och höstas. Nu med ELO:s ”Living thing”, Elton Johns ”Yellow Brick Road” och Coldplays ”Viva la Vida”. Vilken ära och så roligt.

Maj12:an och Kören håller av tradition också decemberkonserter. Ja, det mer än regelrätta julkonserter. Den här gången under rubriken ”Fred” och med Per Umærus och Auror Reed-Jenssen som solister. Det ville jag ju inte missa. Jag har själv stått som åskådare när andra solister tagit plats och känt kraften, omfamningen och glädjen som kören bjuder med sin sång. Det är vackert, starkt och känslosamt.

Per Umærus har jag följt i 40 år, främst som en av Bröderna Brothers. Den älskade underhållningsgruppen som värmt våra hjärtan under så många år, men sedan trummisen Sverker Stenbäckens kliv ur tiden i början av 2024 (läs här) blev julshowen i december deras sista (läs här). Men Per Umærus har ju också sedan lång tid varit en självklar medlem i Pepperland, bandet som axlade rollen som världens främsta Beatlesband efter att Lenny Pane stängde butiken i början på millenniet.

Han är en synnerligen kreativ musiker, skriver fantastiska popsånger fyllda av ömsinta hyss, varma harmonier och skickligt och underfundigt skrivna texter lite i Robert Brobergs anda. Två fick vi höra här i snygga körarrangemang.

Aurora Reed-Jenssen blev nu en ny bekantskap. Den 23-åriga Kostertjejen och examinerades från Balettakademien i Göteborg förra året. Visst hörs det att hon har en musikalton och en fin sådan.

Martin Hamrén utmanar sin kör, där de flesta befinner sig i ålderskalan 50 år och uppåt (men vem som helst är välkommen), inte bara med stämmor. Här skapar hans snygga arrangemang och harmonier ett sätt att våga kasta sig ut och tillsammans med koreografin ta sångerna till högre höjder. Det är fantastiskt fint.

Nej, det här är ingen professionell kör. Men var och en tar plats som vore de solister, markerar sin egen personlighet till den helheten som kören utgör.

Med gästsolisterna – ja, även några av körmedlemmarna sjunger solo – blir det något extra att bita i för alla inblandade. Men det är ett energitillskott. Som nu med Per Umærus och Aurora Reed-Jenssen, som med sitt sätt, sin ton, sin känsla gör musiken extra glimrande.

Det är en konsert med stora kontraster och hämtade från allsköns håll. Självklart har Martin Hamrén en förkärlek för Beatles och därmed bandmedlemmarnas solokarriärer. Här finns John Lennons och Yoko Onos ”Give peace a chance” med som både inledning och avslutning. ”All you need is love”, förstås, och ”Here comes the sun”. Men han vurmar också för Paul Simon, Peter Gabriel och Laleh. Bland annat. (Se låtlistan nedan.) Största överraskningen – och kanske kvällens häftigaste låt med extra allt – var versionen av ”Eye of the sparrow”. Ni minns titellåten till ”Baretta” – tv-serien 1978–1978 –, där Sammy Davis Jr sjunger det laddade originalet.

”Fred” i den fina festlokalen Maj12:an blir med Kören en innerlig stund. Långt från världspolitikens krigshetsande. En väg in i den förhoppningsvis fridfulla julen.

”Fred”, Maj12:an och Kören, Maj12.an, Varholmsgatan, Göteborg. 14 december 2025. Den sista av tre konserter.

Låtlista:

1. Give peace a chance
2. Oh brother (gästsolist Aurora Reed-Jenssen)
3. Ave Maria (gästsolist Aurora Reed-Jenssen)
4. Here comes the sun
5. Ring them bells (gästsolist Per Umærus)
6. Kriga för fred (gästsolist Per Umærus, som också komponerat låten)
7. En stund på jorden (gästsolist Per Umærus)
8. Biko
9. All you need is love
10. Ave verum corpus (inledning av andra akten i foajén)
11. Good Vibrations (gästoslicst Per Umærus)
12. Eye of the sparrow (gästsolist Per Umærus)
13. Every little thing (gästsolist Aurora Reed-Jenssen)
14. Elephant
15. Kodachrome
16. Önska dig en stilla natt (gästsolist Aurora Reed-Jenssen)
17. Walking on sunshine (gästsolist Aurora Reed-Jenssen)
18. Stanna hos dig
19. Give peace a chance
20. Brown eyed girl (extranummer)
21. Three little birds/Don’t worry be happy
22. Tack för att ni kom (gästsolist Per Umærus, som också komponerat låten)

Konsert:

BO KASPERS JÄTTESTORA ORKESTER

!!!!

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Publik: nära 800 (utsålt).

Bäst: Tonen, stämningen, musiken, arrangemangen.

Sämst: Bo Sundströms italienska behöver en duvning.

Fråga: Vad ska bandet addera för genre nästa gång…?

De går genom årstiderna, Bo Kaspers Orkester. Är det sommar smeker bandet den med ömsint, lekfull hand. Hösten med sin ton, våren med sin. Precis som nu med konsertserien ”Vinterkonsert”, som nu har klingat ut efter fyra utsålda konserter på Lorensbergsteatern på fyra dagar. Den som omfamnar oss med innerlig värme, en smula vemod, men mest med en känsla av en fridfull tid.

Jo, det kan behövas när det stormar i världspolitiken och regnet hänger tungt över ett grånat Göteborg.

Ja, bandet går genom årstiderna precis på samma sätt som de bekymmerslöst rör sig över genregränserna. Väldigt lite verkar omöjligt för denna så briljanta orkester med så mycket musikalitet som dessa fyra musiker med sina gäster besitter.

Lika elegant kan de spela på blott de fyra som i ett större sammanhang. Som nu. Här har keyboardisten Mats Schubert och blåsarna John-Erik Bentlöv och Björn Jansson arrangerat bandets musik i ny klädsam dräkt. Så också med de tolkningar av andras låtar som de valt i denna generösa konsert. Jag säger bara nära 30 låtar med en egen, Bo Kaspersk ton. Snyggt.

Jag har följt bandet sedan starten. Det är hissnande att se tillbaka i tidskikaren och konstatera att det var 1993 som debutalbumet ”Söndag i sängen” kom. Det har hänt tusen och en saker sedan dess, men Bo Kaspers Orkester – oavsett känslomässiga konjunkturer, inre stridigheter, omplåstring och fortsatt värv – aldrig tummat på vare sig nyfikenheten eller kvaliteten. I år har det inte blivit någon konsert för min del med bandet, men förra året prickade jag in Lorensbergsteatern (läs här) och Villa Belparc (läs här). Så hög tid nu (där jag dessutom fick biljett i sista sekunden).

Det skulle dröja till 1997 innan bandet gjorde sin första julsång – singeln ”Önskar dig en stilla natt” med ”Ser du stjärnan i det blå” som b-sida”. Men efter det väldiga 24 år innan albumet ”I denna mörka vintertid”. En knippe låtar om tio stycken plus en ny version av singeln från 1997. Pandemin satte tonen för bandet, som spände bågen och bjöd på fantastiskt fin musik som kretsar i stämningar kring den som Gunnar Svensson gjorde för Tage Danielssons ”Karl-Bertil Jonssons julsaga” (1974). Populärmusik med känsla av jazz från 50- och 60-talen i smakfulla arrangemang och ömsinta texter i paritet med de julklassiker vi fått oss till livs från den stora amerikanska sångboken via artister som Nat King Cole, Frank Sinatra, Dean Martin och Mel Tormé. Det är utan tvivel skickligt och är musik som smiter rätt in i hjärteroten för mig vid den här årstiden.

När Bo Kaspers Orkester nu åter sätter den här musiken på scenen är det med bedräglig lätthet. Allt flyter elegant, vackert, smidigt utan att man för en sekund tappar känslan, innerligheten eller glädjen. Bandet med sina gäster – Anna Maria Espinosa på fin sång med ljuv klang, de skickliga blåsarna John-Erik Bentlöv, trumpet och Björn Jansson, träblås, samt stråkorkestern – excellerar storslaget med ödmjukhet. Igen.

Bo Kaspers Jättestora Orkester, Lorensbergsteatern, 13 december, eftermiddagskonserten, 2025.

Bo Kaspers Orkester: Bo Sundström, sång och akustisk gitarr, Mats Schultz, klaviatur och dragspel, Fredrik Dahl, trummor, slagverk och sång, och Michael Malmgren, bas och kontrabas med gästerna John-Erik Bentlöv, trumpet, Björn Jansson, saxofoner och klarinetter, Robert Östlund, gitarr och dragspel, Niklas Gabrielsson Lind, slagverk och sång, och Anna Maria Espinosa, sång plus tio man stark stråkorkester.

Låtlista:

1. Holbergs svit (Edvard Grieg – intro med bara stråkorkestern)
2. I denna mörka vintertid
3. Julens stjärna vakar över dig
4. Får tomten komma upp och hälsa på
5. Tillbaka (senaste låten)
6. Sjungande sig till sömns (versionen av Titiyos ”Longing for lullaby” med text av Annika Norlin – från ”Så mycket bättre” 2013)
7. Gott att vara
8. Hard candy christmas med Anna Maria Espinosa (Dolly Parton-cover)
9. Håll ut (gästsång Anna Maria Espinosa)
10. Ännu en dag
11. Jag följer dig dit du går
12. En gång är ingen gång
13. Just idag
14. Karl-Bertil Jonssons julafton (temamusiken av Gunnar Svensson från Tage Danielssons film)
15. Önskar dig en stilla natt
16. En decemberdag på Bjurholmsplan
17. Du kan väl stanna
18. Undantag
19. Time after time med Anna Maria Espinosa (Cyndi Laupers-cover)
20. Sylvias julvisa med Anna Maria Espinosa (”Sylvian joululaulu”, Zachris Topelius dikt tonsatt av Karl Collan – klassisk finsk julsång)
21. Bella note (från ”Lady och Lufsen”)
22. Santa Lucia (på italienska)
23. Christmas time in New Orleans (Louis Armstrong-cover)
24. Fairytale in New York med Anna Maria Espinosa (Pogues-cover)
25. Regntunga skyar med Anna Maria Espinosa (Alice Babs-cover)
26. Så enkelt (med inslag av ”Que sera sera – Doris Day-cover – och ”All the young dudes” – Mott the Hole-cover)
27. Innan klockan slagit tolv

Konsert:

RADIOHEAD

!!!!

Royal Arena, Köpenhamn.

Publik: Utsålt (cirka 12000).

Bäst: ”Paranoid anderoid” är explosivt imploderande.

Sämst: Bara ”Ful stop” från senaste albumet ”A moon shaped pool”.

Fråga: Har Radiohead någons varit så här utåtagerande…?

Det var ju något av ett lotteri att få biljetter till Radioheads konserter när de nu varslade om inte bara en återförening utan också en omfattande turné. 20 spelningar fördelade på spelplatser i Madrid, Bologna, London, Köpenhamn och Berlin med fyra spelningar vardera.

Jo, Radiohead är ett band som tänker utanför boxen. Både gällande agerandet gentemot sina fans, men också hur de vill rita om den musikaliska kartan. Här ska ingenting tas för givet.

Så för att kunna ha chans att köpa biljetter fick man förlita sig på turen genom att först anmäla sitt intresse på bandets hemsida, sedan fick de lyckliga stå med en kod för att kunna köpa högst fyra biljetter. De – jag – som stod med nitlotten fick förlita sig på att sambor, vänner eller familjemedlemmar med bättre tur. Då ställdes kravet att den som köpt biljetterna också skulle följa med. Allt för att hålla eventuella svarta biljetter stången.

Sa jag att Radiohead tänker utanför boxen. Nu kunde de som köpt biljetter vid olika fönster under hösten överlåta biljetterna, så att det adminstrativt krångliga förvaringssättet gick att undvika. Tack vara en släkting kunde jag alltså komma iväg.

Obegripligt nog såg jag aldrig Radiohead när de spelade på Magasinet för 32 år sedan. Lyckligtvis kom jag iväg på bandets konsert i Oslo sommaren 2017. (Läs om den här.)

Jo, rubriken blir snarlik. Radiohead är ett introvert band med ett fullmatat explosivt innehåll. Både gällande texterna, uttrycket och det komplexa musikaliska innehållet.

Det är ingen slump att innan konserten gick att höra friformjazz och grime fräsande lite otydligt i högtalarna innan konserten.

Under 2025 har jag varit på några stora arenakonserter. Två av de tidigare – Billie Eilish (läs här) och Håkan Hellströms Ullevikonserter (läs här) – har varit med scenen i mitten. Så också nu.

Schemat är statiskt. Prick 20.15 börjar ett slags ljusspel med rektanglar som projiceras mot ”buren” i mitten. Exakt 20.30 börjar konserten, som sägs ska avslutas 22.45 (spoiler alert: det blir tidigare).

Med bandet i ”buren” är det som en MMA-fight. Medlemmarna är innanför, rastlösa som djur på ett zoo, deras agerande skildras i projiceringar på det nät som hänger från scengolv till tak. Det är lätt att tänka att Radiohead återigen håller sin publik på konstnärlig distans – och så sker inledningsvis. Det blir lite som i Bowiemusikalen ”Lazarus” och, tro mig, man vänjer sig (läs här).

Och att nämnda David Bowie i sammanhanget är inte helt fel. Inte för att han och Radiohead rör sig i samma musikaliska domäner, men för att bandet hela tiden vill utvecklas. De lägger öronen mot gjorden, sätter fingret i luften, vädrar, andas in och skapar med utgångspunkt från olika trender något helt eget.

Men… det här något helt annat. Introvert? Ja. Extrovert? Ja! Med en scen i mitten kan det lätt bli statiskt. Men samtliga, förutom trummisen Phil Selway och turnémedlemmen Chris Vatalaro,, rör sig i ringen. Ingen ska missa något någonstans. Närheten blir för alla. Mest av alla rör sig Thom York. Ja, han rör sig som en Gollum (man hör honom närmast väsa ett ”my precious”) och han dansar spastiskt. Hans spännande utseende utmanas till något groteskt när han sitter vi sitt keyboard och en kamera med fisheye fångar ansiktet.

Det här är en konsert som inte fjäskar för någon. Projeceringarna förtydligar ingenting utan är som ett komplement till musiken. Ibland blir det som en förbifladdrande ultraljud, ett liv där innanför i sitt eget universum i väntan på att födas till ”verkligheten”. Allt i ackompanjemang med det som produceras på scen live.

Musiken – som spänner över i stort sett hela Radioheads långa 40-åriga karriär – överraskar i låtval. Denna deras första turné på sju år har varit späckade med rariteter, som inte sedan länge funnits på låtlistorna (undantaget ”Creep”, som bandet duckat för under eoner av tid). Så blir valet av låtar till denna andra kvällen annorlunda en den kvällen innan och de tidigare konserterna på turnén.

Ja, Radiohead är generösa, men inte publikfriande eller tillrättalagda. Men, gillar man Radiohead gillar man att utmanas. Det blir så här med råge och att träda in i gruppens musikaliska sfär är en ynnest. Låtarna blir som utfrätta, fräsande starka, distade, larmande, ömsinta, melodiska. kraftfulla, innerliga och alltså både introverta och extroverta.

Thom York, som på grund halsfluss tvingade bandet att ställa in de två första Köpenhamnskonserterna, har inga problem med sin ljusa, snirkliga, vitt omspännande röst. Den far otvunget högt och lågt, vitt och brett. Som ett lysande irrbloss i mörkret. Nej, han säger inte mycket. Men det kommer ett ”Good evening”, ett ”Muchas gracias” (inrepat från turnépremiären?) instycket mellan en och annan låt. Så plötsligt, som introduktion till nästasista numret ”Paranoid anroid” ber han om ursäkt för att han och bandet tvingats ställa in. Det är nästan som man tappar andan. Så många talade ord från scen!

Så är det över till eftertexten med samtliga paragrafer ur FN:s stadgade mänskliga rättigheter. Man går omtumlad ut och bär med sig något in.

Radiohead 2025 är en mästerlig upplevelse. Nu får man bara hoppas att bandet triggar sig själva till att gå in i studio igen – för nya utmaningar för sig själva och för sin publik.

Radiohead, Royal Arena, Köpenhamn. 5 december 2025. Andra konserten av två (första 4 december) i Köpenhamn (Radiohead skulle ha spelat 1 och 2 december, men konserterna blev inställda på grund av att sångaren Thom York drabbats av halsfluss – nya datum för konserterna där blir 15 och 16 december).

Radiohead: Thom York, sång, gitarrer och klaviatur, Jonny Greenwood, gitarr, klaviatur och slagverk, Colin Greenwood, bas, Ed O’Brein, gitarr, sång och slagverk, och Phil Selway, trummor samt turnémedlemmen Chris Vatalaro, trummor.

Låtlista:

1. 2+2=5
2. Airbag
3. Jigsaw falling into place
4. All I need
5. Ful stop
6. Nude
7. Reckoner
8. The bends
9. Separator
10. Pyramid song
11. You and whose army
12. Sit up. Stand down.
13. Myxomatosis
14. No suprises
15. Optimistic
16. Bodysnatchers
17. Exit music (for a film)
18. Street spirit (fade out)
19. Let down (extranummer)
20. Weird fishes/appergi (extranummer)
21. Idioteque (extranummer)
22. Present tense (extranummer)
23. Like spinning plates (extranummer)
24. Paranoid android (extranummer – med en ursäkt över att bandet tvingats ställa in de två första Köpenhamnskonserterna)
25. There there (extranummer)

Konsert:

MÄRTA FRANSSON och JOHN SARAFIAN

!!!!

Maj12:an, Göteborg.

Publik: 80.

Bäst: Märta Franssons röst.

Sämst: Mellansnacket kan styra upp.

Fråga: Hur långt kan denna Eva Cassidy-hyllning nå…?

Eva Cassidy (1963–1996) fick aldrig uppleva sin stora framgång. Den kom först efter hennes förtidiga död. Amerikanskans besatt en osviklig musikalitet och en unik röst. Hon led av blygsel, men hade också stark integritet. Hon hittade sin ton när hon tolkade andra artister, som Paul Simon, Cindy Lauper, Sting med jazz- och bluesklassiker. Hon ställde sig fri gentemot genrer, men vävde samman allt till något eget.

Sångerskan Märta Fransson, 36, har en karriär som sångerska i Arrival from Sweden. Ett band som hyllar Abba med spelningar över hela den stora nordamerikanska kontinenten. Hyllad för det, förstås. Men hon, utbildad på Balettakademien i Göteborg, är så mycket mer.

Hon är uppvuxen i lilla småländska Aneby varifrån även gitarristen John Sarafian, 57, kommer. Musiker ur olika generationer och musikaliska bakgrunder som förenas i denna ”Eva Cassidy tribut”.

Med ”bara” gitarrer och Märta Franssons röst uppstår en musikalisk andakt. Det kan i förstone verka märkligt att tolka amerikanskan, som i sin tur tolkade andra artister. Men i detta finns en stor respekt för det som Eva Cassidy gjorde.

John Sarafian är en virtuos på sitt instrument, men han övertrumfar aldrig Märta Franssons rika röst. Han får sitt utrymme, men är en ödmjuk instrumentalist. Även om han lyckas med konststycket att emellanåt fingerfärdigt briljera som både ackompanjatör och solist samtidigt stjäl han inte showen.

Det är Märta Franssons röst som är i centrum.

I detta deras samarbete uppstår helt enkelt en ljuv symbios. Märta Franssons röst är stark utan att ta i. Hon spänner över ett rikt register. Har en karaktär som berör, där hon sjunger inifrån själen och hjärtat och ut. Det hon sjunger blir på riktigt. Hon har en trygghet i sången. En trygghet i melodin. En trygghet i låtarnas bärighet. Det blir som en smekning av allvar och kärlek där det svåra görs bedrägligt lekfullt enkelt.

Med det sagt kan det finnas stunder då jag skulle önska att allvaret fick vila i låtarna. För det händer att det mitt i spelglädjen blir en smula tramsigt från John Sarafians sida. Inget fel i det, men låt det ske vid rätt tillfällen. Inte när Märta Fransson sjunger hjärtat ur kroppen.

Nu förtar denna randanmärkning inte det faktum att detta är musikalisk magi. Denna ”Eva Cassidy tribute” är en fantastiskt fin musikalisk stund. Med större trygghet i mellansnacket och rätt plats för allvar och lek kan denna hyllning växa till något riktigt stort.

”Eva Cassidy tribute” med Märta Fransson och John Sarafian. Maj12:an, Göteborg, 4 december 2025.

Låtlista:

1. Time after time (intro med Eva Cassidy)
2. Kathy’s song
3. Autumn leaves
4. Stormy Monday
5. Rout 66
6. Early mornin’ rain
7. Songbird
8. People get ready
9. Wayfaring stranger
10. Fields of gold
11. I wandered by a brookside
12. Imagine
13. Over the rainbow
14. What a wonderful world
15. Time after time (repris)