Ljuvt, stimmigt och roligt när West of Eden bjuder in till julen

Konsert:

WEST OF EDEN med A CELTIC CHRISTMAS

!!!!

Underhållande. West of Eden gör sin vana trogen turnén med ”A Celtic Christmas” – nu bättre än någonsin. Foto: KAI MARTIN

Stora Teatern, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: ”And then the snow fell” är fantastisk.

Sämst: Det borde ha snöat när vi kom ut.

Fråga: Visst firar ”A Celtic Christmas” 20 år nästa år…?

Jag har följt West of Eden sedan förra millenniet. Så, ja, genom årtusenden. Deras album ”A Celtic Christmas” har ljudklätt min jul sedan det kom 2009. Några år dessförinnan hade Göteborgsbandet startat turnén ”A Celtic Christmas”, som jag tror firar 20 år 2026.

Jo, jag har varit på några stycken av dem, tjusats av stämningen och den iriskt strösslade musiken. Den som kommit att ha blivit West of Edens signatur sedan starten för 30 år sedan. Många av dessa år har makarna Jenny – sång, dragspel och tin-whistle – och Martin Schaub – gitarr, sång och piano – kämpat i motvind, men samtidigt tryggt förvissade om att denna deras passion ska landa rätt.

Så har det blivit de senaste åren. Gruppens passion för sin musik och sitt uttryck har varit vinnande.

Spelningen på Stora Teatern är den definitivt sista med ”A Celtic Christmas” för i år. 14 städer har klarats av under ett intensivt turnerande december. Man skulle ana en trötthet inför denna deras final. Men icke. West of Eden kör hela vägen in i julstöket utan att tveka.

På scen står det klart att det här är ett band som har lärt sig enormt under gång. Att växla upp som 30-årigt band är imponerande. Det här är underhållning från ett band som litar på sig och vad de kan. Nu saknas väldigt lite, om ens något, på scen. Här finns entusiasm, lekfullhet, kunnande och sprittande musikalitet.

Att West of Eden skulle luta sig mot tidigare års låtlistor finns inte. Inte en gällande arrangemangen av musiken. Det finns alltid en förbättrings- och utvecklingspotential. Varför då inte ge sig hän…?

Med ett varierat utbud av musik – från 1100-talet och framåt till nutid – komponerad av andra och av paret Schaub självt bjuder de på en rik konsert som omfamnar det mest utan att falla utanför West of Edens ramar.

Lägg till att man förvaltar gruppens emellanåt råa humor, involverar samtliga bandmedlemmar, spexar rytmiskt med träskedar, skojar med publiken – ja, på ett direkt tilltal som jag aldrig tidigare tror mig har sett och hört från gruppen – och bjuder upp till fest, så ger det ju ett julkalas som känns in i själ och hjärta.

Tack och God jul!

”A Celtic Christmas” med West of Eden, Stora Teatern 21 december 2025. Denna recension baserad på den sena konserten av två samma dag.

På scen: Jenny Schaub på sång, dragspel och tin-whistle, Lars Broman med fiol, Martin Holmlund på bas, Ola Karlevo på trummor och bodhrán, Martin Schaub på sång, akustisk gitarr och piano samt Henning Sernhede på elgitarr, akustisk gitarr och banjo.

Gäster: Haga Motettkör och Celtic Christmas Brass Quartet.

Låtlista:

  1. Awake, awake (med kör)
  2. I saw three ships (med kör)
  3. Logs to burn (med kör)
  4. O’Carolan och Dark Annie
  5. Winter, fire and snow (med kör)
  6. A perfect winter’s morgning (med kör och brasskvartett)
  7. Next stop Christmas
  8. Deck the halls (med kör)
  9. The Wexford charol
  10. Noël Nouvelle (med brasskvartett)
  11. Santa never brings me a banjo (med brasskvarett)
  12. Christmas in Killarney (med kör och brasskvartett)
  13. Song from Mollom (översättning av Alf Hambes ”Visa i Molom)
  14. Frozen man (James Taylors låt med bara Henning Sernhede, sång och gitarr, och Jenny Schaub, piano)
  15. A spoonfull Christmas (med kör och brasskvartett)
  16. Soul cake (med kör och brasskvartett)
  17. Must be Santa
  18. And then the snow fell (med kör och brasskvartett)
  19. Fairytale of New York (med kör och brasskvartett)
  20. Christmas in Carrick/polka (extranummer med kör och brasskvartett)

Hela känslohavet stormar i ”Pappagruppen”

Teater:

PAPPAGRUPPEN

Känslorna innan- och utanpå. ”Pappagruppen” av Pompom Produktions blottar känslorna i faderskapets dilemman.
Foto: NIKLAS HOLMBERG

Frånvarande fäder finns som rubik för många trasiga pojkhjärtan i vuxen ålder. Pappor som snabbt efter förlossningen tappar orientering och förlorar sig i depression finns också. Vilsenheten som vuxen när ett litet barn kommer och kräver kan skapa dubier hos den bästa. Känslan av otillräcklighet, oförmåga där sömnlösa nätter driver en mot vansinnets rand. Där peka med hela handen retorik formar en del av uppfostran. Eller det patriarkala grundmurade, av tradition så starka fäst som börjat att rämna.

Jo, om faderskap finns mycket att berätta.

Pompon Produktions ”Deras ryggar lyktade så gott” för ett år sedan drabbade både publik och kritiker. Nu famnar teatergruppen ett nytt ämne med ”Pappagruppen”. Om denna sprudlande och intensiva scenuppsättning är autofiktiv eller inte är inte helt givet. Sven Boräng läser ur en patientjournal där hans depression en månad efter sitt barns förlossning förlamar hans känslor för det späda barnet. Lösningen…? En pappagrupp.

Vi i publiken samlas i grupper inledningsvis. Lappar med citat från fäders självbekännelser eller berättelser om sina relationer till barn ligger placerade på stolssätena. De tre vuxna skådespelarna gör chauvinistiska high fives med varandra. Ska det bli ett grupparbete…? Ska vi också göra likadant.

Informationen om pappagruppens regler ges (se fotnot). Sex punkter som är tramsiga, men som någonstans naglar fast ett allvar.

Snart slukas vi handfast in i något som liknar hela havet stormar där stolar placeras om och därmed publiken. För en trygghetsnarkoman blir det skakigt, för andra mest en utmaning. Vi befinner oss tillsammans med ensemblen på känslomässig gungfly.

Det som i förstone verkar vara något slags skämtsam iscensättning av vilken pappagrupp som helst blir snabbt något annat. Trion Sven Boräng, Malin Molin och Ulf Rönnerstrand skiftar starkt och skickligt i känslor, karaktärer och uttryck under gång. De driver en löst sammansatt handling framåt. Hela tiden med publiken med som mer eller mindre aktiv partner.

In i handlingen skrider också Harriet – dotter till någon av skådespelarna, kan man förmoda – någonstans mellan barn och tonåring. Hon som det pratas om, men inte till.

Allvaret slår in med kraft. Ja, emellanåt rent brutalt. Machomentaliteten tar över och pappagruppens ledare blir snart framgångsrik med sitt koncept. En hyllad patriarkisk ordning – se tilläggen i reglerna i fotnoten. Men som med alla ledare ska de också falla.

Harriet tar, vad det lider, effektiv mer och mer plats under föreställningens gång och brister ut dans till en Billie Eilish-låt, en scen hon helt dominerar. Det blir också hon som slår in kilen i faderskapets förhärdade hjärta och får det att mjukna.

”Pappagruppen” är närgången och avskalad. Föreställningen bjuder på igenkänning i olika grader och därmed eftertanke. Men samtalet i grupper uteblir. Precis som tvånget i regel 6 ”Är det första gången du är på Pappagruppen så måste du öppna ditt hjärta”. Känslorna når man utan några måsten. Det klarar ”Pappagruppen” utmärkt väl.

”Pappagruppen”, Gamlestans Fabriker, (Symbiont culture) Textilgatan 14, Göteborg. Premiär: 17 december 2025. Spelas också 18 december samt 16,17,23,24,25 januari 2026.

Medverkande: Sven Boräng, Malin Molin, Ulf Rönnerstrand, Harriet.

Ljudkompostion: Svenska jack.

Ljudteknik: Solala.

Teknik: Backa teater.

Fotnot: Pappagruppens regler

  1. Man pratar inte om Pappagruppen
  2. Man pratar inte om Pappagruppen
  3. Ingen fotografering eller ljudupptagning
  4. Ingen får tvinga en annan medlem att göra en fysisk övning mot sin vilja.
  5. Att på något sätt fördöma en annan medlems tankar, handlingar eller åsikter leder till omedelbar uteslutning.
  6. Är det första gången du är på Pappagruppen så måste du öppna ditt hjärta.
  7. Fullständig lojalitet med gruppen (uppdatering av reglerna med tillägg –7 till 11 – en bra bit in i pjäsen)
  8. En medlems egendom är alla egendom.
  9. En medlem som valt att delta i en övning har inte rätt att sedan avbryta sitt deltagande.
  10. En medlems i Pappagruppen ska vara redo att gå i döden för gruppens bästa.
  11. Man ifrågasätter inte Pappagruppen.

Spännande då det lackar mot jul

Spännande läsning. Fyra thrillers – tre av Göteborgsförfattare – som skapar spänning när det lackar mot jul.

Jeanette Bergenstav: Skugglik (Norstedts)

På kort tid – debuten i serien om den frilansande journalisten Jennifer Sundin kom 2021 –har Jeanette Bergenstav seglat upp som inte bara Göteborg främsta krimdrottning utan också, kanske, hela Sveriges. ”Skugglik” är hennes fjärde roman i sviten och är skoningslöst spännande från start till mål. Inte heller nu vilar hon på hanen. Som läsare hinner man inte hämta andan förrän det är slut. Men listigt nog är det inte över, för – litet snopet – öppnar hon för en brutalt spännande fortsättning.

Jo, hon kan konsten att hålla sina läsare på halster, Jeanette Bergenstav. Knappt har man avslutat ett kapitel förrän nästa måste läsas. Och nästa. Och nästa.

I ”Skugglik” får en rad spektakulära våldsdåd massmedial uppmärksamhet i realtid. Jakten på den retsamme mördaren är snart igång med Jennifer Sundin i både blickfånget och i den centrala handlingen. Nu räcker det inte med det. Snart involveras också hennes barn i dramat.

”Skugglik” bjuder på en gastkramande handling i Göteborg och dess närområde. Hon kan sin stad, men med det kan hon också trolla fram trovärdigt fiktiva miljöer som passar för hennes sinnrika thrillerkompositioner. Jeanette Bergenstav bjuder på högoktanig läsning och ger sina läsare en sjuhelsikes resa i en av svensk spänningslitteraturs djärvaste av berg-och-dalbanor.

Johanna Bäckström Lerneby: Den sjunde pojken (Bokförlaget Polaris)

Som före detta krimreporter på GP och Aftonbladet kan hon sina förundersökningar. Med detta sagt också sin research och förmåga att vända på alla stenar för att göra ett gott journalistiskt arbete. För detta har hon fått Stora Journalistpriset (två gånger) och har ett flertal prisnomineringar för såväl sina reportage som faktaböcker. Så när hon nu kastar sig ut med sin debutroman i krimgenren har hon både säkerhetsbälte och livrem samt, förstås, en god portion fantasi parat med all den kunskap och erfarenhet hon besitter som skrivande journalist.

I ”Den sjunde pojken” bjuds läsarna in till att följa journalisten Hanna Back, som gått från upphöjd kriminaljournalist till att nu ha börjat som civil utredare hos Polisen. Journalistnerven kliar och hon kan inte låta bli att börja nysta i ett fall med en drunknad tysk 14-årig pojke i Vallgraven i höjd med Lagerhuset (som Johanna Bäckström Lerneby kallar Litteraturhuset, men det är ju inhyst i Lagerhuset).

Jo, hon drillar sin historia på ett snyggt vis. Väver effektfullt in bipersoner som bildar ett allt mer tydligt mönster. Detta gjort utan att man helt givet kan avslöja hur det egentligen ska sluta. Hon kan sina göteborgska förorter med kriminella gäng, men väljer här istället att hitta ett hem nära Tranemo där unga tyska, föräldralösa pojkar bor och också utsätts för sexuella övergrepp.

Det är en förfärlig historia skriven med driv och glöd. Hon håller spänningen vid liv och öppnar sinnrikt för en fortsättning om Hanna Back.

Men… det finns några märkligheter som borde kunnat ha gjorts bättre. Lagerhuset har jag nämnt. Att hon blandar ihop Stenas Tysklandsterminal med Danmarksterminalen är ett annat. När hon sedan kopplar samman Goa Gubbar, Frölundas inofficiella supporterklubb, med IFK Göteborg plockar jag fram skämskudden.

Med detta sagt ser jag ändå fram emot att läsa fortsättningen av Hanna Backs äventyr i krimvärlden.

Stina Flodén: Död för mig (Bokfabriken)

Hon är dalkullan som fått Göteborg som bostadsort, men i sin serie om Camilla Stensjö har hon flyttat handlingen till Dalarna precis som sin romangestalt flytt dit. Hennes tidigare romaner ”Nu dör vi” (2022) och ”Släpp mig fri” (2023) har bjudit på rafflande spänning där Camilla Stensjö brottas med sin dramatiska uppväxt och identitetsbyte som vuxen samtidigt som hon tvingats fly med sina barn.

I debuten mördas hennes man inför ögonen på familjen – hon och de två barn, son och dotter. Händelsen förföljer inte bara familjen i medvetandet utan också i verkligheten. För vem låg bakom dådet och varför får aldrig familjen vara trygga där de är? Vad värre är: vem ska de lita på?

Med denna hennes sista i serien (jag har för mig att det var planerat för sex romaner, men…) knyter Stina Flodén ihop säcken. Boken kom i våras, men smet förbi mig och först nu i höst har jag fått möjlighet att läsa den.

”Död för mig” ger sinnrikt och empatiskt en bild av barnens perspektiv när något traumatiskt händer. Det är inte över bara för att något våldsamt har hänt. Allt finns kvar på näthinnan, i minnet, i rädslan. Stina Flodén är fenomenal på att känna in detta och att beskriva det. Här får man också förklaringen till Camilla Stensjös uppväxt och varför allt blev som det blev.

Men jag kan tycka att boken, trots hög spänning, är en smula för rapsodisk. Som om Stina Flodén varit tvungen att knyta ihop säcken lite för snabbt. Men att hon kan skriva spänning råder ingen tvekan om.

Anders Roslund: Djävulens nästa trick (Albert Bonnier)

I par med Börge Hellström skrev Anders Roslund några av svensk kriminallitteraturs vassaste romaner. Men efter kompanjonens död 2017 har Anders Roslund verkat ensam. Men greppet om parets kommissarie Ewert Grens, som första gången presenterades i ”Odjuret” 2004, har han inte släppt. Inte så heller Piet Hoffmann, den familjeälskande kriminella mannen, som dök upp första gången i ”Tre skunder” 2009 och sedan dess varit i par med Ewert Grens, där Hoffmann har tjänat som infiltratör.

Dramat med paret utvecklades under Hellström Roslund, men har alltså sedan ”Tre minuter” (2016) var Anders Roslunds karaktärer fullt ut.

Anders Roslund är en driven författare som skriver listigt och ständigt har förvecklingar och lösningar, som kastar historien i tvära kast än hit, än dit. Så också med ”Djävulens nästa trick”. En självmordsbombare vid Stureplan i Stockholm följs av nästa vid Slussen som följa av nästa och nästa. Både Ewert Grens och Piet Hoffmann avtjänar straff i fängelse. Men Marianna Hermansson, Ewert Grens smarta adept, inser att de besinningslösa, synkroniserade dåden är allt annat än religiöst motiverade. Självklart involveras Ewert Grens och Piet Hoffmann för att lösa fallet.

Inledningsvis är romanen en smula ältande, som om för mycket behöver förklaras. Men snart har Anders Roslund grepp om situationen och dess utveckling. Med säker hand spänner han den röda spänningstråden till bristningsgränsen utan att den går av.

”Djävulens bästa trick” är en åter väldigt slipad spänningsroman av Anders Roslund.

Sångens kraft, omfamning och glädje

Körkaft. Per Umærus var gästsolist när Maj12:an och Kören höll sin decemberkonsert på Maj12:an i Kungstens industriområde.
Foto: KAI MARTIN

När jag förra våren, alltså 2024, blev inbjuden som solist till Maj12:an och Kören var det en smickrande överraskning. Jag hade inte sjungit på flera år och att körledaren, arrangören och musikpedagogen Martin Hamrén hade haft mig i tankarna gjorde mig förtjust. Vi har en trettioårig relation där jag först stötte på honom tillsammans med Micke Isacson i ett vardagsrum på Andra Långgatan sjungandes Beatleslåtar. De utgjorde ena halvan av Lenny Pane, då en av världens främst så kallade Beatlesband.

Vi har sprungit på varandra sedan dess. Jag sjöng till och med med bandet vid en oförglömlig kväll när Lenny Pane firade tio år på Gillestugan vid Järntorget. Jag hade, som en av många gästsångare, tilldelats ”Helter Skelter” och tillsammans gjorde vi en oförglömlig version, som var rena urladdningen.

När jag så förenade med kören för att som solist få sjunga David Bowies ”Starman” och Beatles ”All you need is love” för först repetitioner och sedan konserter slog det mig: Vilken kraft! Jag omfamnades av kördeltagarna energi och sång. Det kändes inifrån och ut.

Jag som är en energisångare, som sjunger inifrån och ut, tog i från tårna. Det blev fina möten och uppskattat från publik till kör till mig. Så fick jag chansen även i år – både i våras, somras och höstas. Nu med ELO:s ”Living thing”, Elton Johns ”Yellow Brick Road” och Coldplays ”Viva la Vida”. Vilken ära och så roligt.

Maj12:an och Kören håller av tradition också decemberkonserter. Ja, det mer än regelrätta julkonserter. Den här gången under rubriken ”Fred” och med Per Umærus och Auror Reed-Jenssen som solister. Det ville jag ju inte missa. Jag har själv stått som åskådare när andra solister tagit plats och känt kraften, omfamningen och glädjen som kören bjuder med sin sång. Det är vackert, starkt och känslosamt.

Per Umærus har jag följt i 40 år, främst som en av Bröderna Brothers. Den älskade underhållningsgruppen som värmt våra hjärtan under så många år, men sedan trummisen Sverker Stenbäckens kliv ur tiden i början av 2024 (läs här) blev julshowen i december deras sista (läs här). Men Per Umærus har ju också sedan lång tid varit en självklar medlem i Pepperland, bandet som axlade rollen som världens främsta Beatlesband efter att Lenny Pane stängde butiken i början på millenniet.

Han är en synnerligen kreativ musiker, skriver fantastiska popsånger fyllda av ömsinta hyss, varma harmonier och skickligt och underfundigt skrivna texter lite i Robert Brobergs anda. Två fick vi höra här i snygga körarrangemang.

Aurora Reed-Jenssen blev nu en ny bekantskap. Den 23-åriga Kostertjejen och examinerades från Balettakademien i Göteborg förra året. Visst hörs det att hon har en musikalton och en fin sådan.

Martin Hamrén utmanar sin kör, där de flesta befinner sig i ålderskalan 50 år och uppåt (men vem som helst är välkommen), inte bara med stämmor. Här skapar hans snygga arrangemang och harmonier ett sätt att våga kasta sig ut och tillsammans med koreografin ta sångerna till högre höjder. Det är fantastiskt fint.

Nej, det här är ingen professionell kör. Men var och en tar plats som vore de solister, markerar sin egen personlighet till den helheten som kören utgör.

Med gästsolisterna – ja, även några av körmedlemmarna sjunger solo – blir det något extra att bita i för alla inblandade. Men det är ett energitillskott. Som nu med Per Umærus och Aurora Reed-Jenssen, som med sitt sätt, sin ton, sin känsla gör musiken extra glimrande.

Det är en konsert med stora kontraster och hämtade från allsköns håll. Självklart har Martin Hamrén en förkärlek för Beatles och därmed bandmedlemmarnas solokarriärer. Här finns John Lennons och Yoko Onos ”Give peace a chance” med som både inledning och avslutning. ”All you need is love”, förstås, och ”Here comes the sun”. Men han vurmar också för Paul Simon, Peter Gabriel och Laleh. Bland annat. (Se låtlistan nedan.) Största överraskningen – och kanske kvällens häftigaste låt med extra allt – var versionen av ”Eye of the sparrow”. Ni minns titellåten till ”Baretta” – tv-serien 1978–1978 –, där Sammy Davis Jr sjunger det laddade originalet.

”Fred” i den fina festlokalen Maj12:an blir med Kören en innerlig stund. Långt från världspolitikens krigshetsande. En väg in i den förhoppningsvis fridfulla julen.

”Fred”, Maj12:an och Kören, Maj12.an, Varholmsgatan, Göteborg. 14 december 2025. Den sista av tre konserter.

Låtlista:

  1. Give peace a chance
  2. Oh brother (gästsolist Aurora Reed-Jenssen)
  3. Ave Maria (gästsolist Aurora Reed-Jenssen)
  4. Here comes the sun
  5. Ring them bells (gästsolist Per Umærus)
  6. Kriga för fred (gästsolist Per Umærus, som också komponerat låten)
  7. En stund på jorden (gästsolist Per Umærus)
  8. Biko
  9. All you need is love
  10. Ave verum corpus (inledning av andra akten i foajén)
  11. Good Vibrations (gästoslicst Per Umærus)
  12. Eye of the sparrow (gästsolist Per Umærus)
  13. Every little thing (gästsolist Aurora Reed-Jenssen)
  14. Elephant
  15. Kodachrome
  16. Önska dig en stilla natt (gästsolist Aurora Reed-Jenssen)
  17. Walking on sunshine (gästsolist Aurora Reed-Jenssen)
  18. Stanna hos dig
  19. Give peace a chance
  20. Brown eyed girl (extranummer)
  21. Three little birds/Don’t worry be happy
  22. Tack för att ni kom (gästsolist Per Umærus, som också komponerat låten)

Sanslöst galen Per Andersson

Show:

KARBORRESHOWEN med PER ANDERSSON och PER JOHANSSON TRIO

!!!

Omöjlig och gränslös. Det finns inget stopp för Per Andersson mer än tiden. 90 minuters ”Kardborreshowen” bjuder på allt och mer ändå.
Foto: KAI MARTIN

Draken Live, Göteborg.

Publik: Drygt 600.

Bäst: Den sanslösa galenskapen.

Sämst: ”Kuk i hatt” ska väl ändå göras naken.

Fråga: Hur orkar karl’n…?

Han avslutar med hatten på topp. Sejouren i Göteborg har gått som en dans. Olika nummer för varje kväll. Ständigt nya utmaningar. Ständigt ny publik som bollplank och respondör. Nej, ingen ska säga att Per Andersson vilar på några lagrar.

Att han är bind galen på scen vet vi. Ändå vill vi återigen utmanas av hans sanslösa galenskap. Hans senaste egna show ”Räkhäst” var en svindlande resa i att försöka förstå Per Andersson hjärna. (Det gick sådär. Läs här.)

Nu ska vi med turen få lite hjälp. På en kardborretavla finns 25 potentiella nummer. Publik får chansen att via utkastade bollar som alltså ska fastna på tavlan pricka det temat som Per Andersson ska göra. Det blir träff direkt. ”Kuk i hatt” kan vara det absolut mest tokiga nummer jag sett i en salong. En spritt språngande naken Per Andersson i ett utsålt Konserthuset på en gala till förmånen för fotbollslaget som kallar sig Makrillarna. Håkan Hellström hade skapat hysteri som överraskningsgäst när han tillsammans med Majornas 3dje Rote och Tomas von Brömssen gjorde ”Valborg”. Vem skulle kunna toppa det…? Jo, Per Andersson. Han sprang ut i bänkraderna, satte sig i knät hos några stackare i publiken. Efteråt…? Ingen mindes Håkan Hellströms succé.

Nu prickar en Mia från Grebbestad rutan med just ”Kuk i hatt”, som första nummer. Men… Per Andersson behåller kläderna på. Å andra sidan får han igång allsång. Inte illa då publiken tar ett könsord i sin mun frivilligt. Något som bara Balltorps store komiker klarar som allsångsledare.

Så började det på topp, men det är risken som Per Andersson tar. Han är samtidigt tillräckligt skicklig för att fortsatt balansera sin humor på full fart utan några större dikeskörningar. Han involverar publiken. Snor ett Victor Borgeskämt (den om 7 up). Sjunger förträffligt. Hans ”My way” med svensk text är alldeles utmärkt sång, men förstås svår att ta på allvar med humorn som prickas i texten.

Han har ställt en äggklocka på 90 minuter. Det är det han – och publiken – har till sitt förfogande. Ju mer pricksäker publik desto mer nummer får man. Det blir en hel del.

Flyger högt. ”Kardborreshowen” med Per Andersson siktar högt men träffar inte alltid rätt. Foto: KAI MARTIN

Per Andersson är på ett strålande humor, är snabb i replikerna och i konversationen med publiken, som i stort sätt äter ut hans hand. Han imiterar (Claes Eriksson, Miss Li, Bo Sundström…). Kör ”Den konstiga sketchen” som förstås blir helt absurd. Tvår sina händer med att om det är usel så är det den i publiken som kastade på det numret.

Per Andersson skenande hjärna ger humor som man får kämpa för att följa med i. Underhållning och en skrattfest får man på köpet. Men i denna drabbande hysteri siktar han högt utan att riktigt alltid få luft under vingarna. Jag tror att ”Kardborreshowen” skulle må bra av lite mer dynamik och ett lugnare tempo emellanåt.

”Kardborreshowen” med Per Andersson och Per Johansson Trio. Premiär 27 november 2025 på Draken Live. Denna recension baserad på föreställningen 13 december. Spelas i Stockholm mellan 17 och 20 december. Nästa år går den på turné.

Av: Per Andersson och Håkan Johnsson.

Regi. Edvard af Sillén.

På scen: Per Andersson och Per Johansson trio samt två assistenter.

Bo Kaspers Jättestora Orkester bjuder frid och glädje över julen

Konsert:

BO KASPERS JÄTTESTORA ORKESTER

!!!!

Rätta stämningen. Bo Kaspers Orkester förstärkta med gäster och stråkorkester skapar goda stämningar med sin konsertserie ”Vinterkonsert”. Foto: KAI MARTIN

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Publik: nära 800 (utsålt).

Bäst: Tonen, stämningen, musiken, arrangemangen.

Sämst: Bo Sundströms italienska behöver en duvning.

Fråga: Vad ska bandet addera för genre nästa gång…?

De går genom årstiderna, Bo Kaspers Orkester. Är det sommar smeker bandet den med ömsint, lekfull hand. Hösten med sin ton, våren med sin. Precis som nu med konsertserien ”Vinterkonsert”, som nu har klingat ut efter fyra utsålda konserter på Lorensbergsteatern på fyra dagar. Den som omfamnar oss med innerlig värme, en smula vemod, men mest med en känsla av en fridfull tid.

Jo, det kan behövas när det stormar i världspolitiken och regnet hänger tungt över ett grånat Göteborg.

Ja, bandet går genom årstiderna precis på samma sätt som de bekymmerslöst rör sig över genregränserna. Väldigt lite verkar omöjligt för denna så briljanta orkester med så mycket musikalitet som dessa fyra musiker med sina gäster besitter.

Lika elegant kan de spela på blott de fyra som i ett större sammanhang. Som nu. Här har keyboardisten Mats Schubert och blåsarna John-Erik Bentlöv och Björn Jansson arrangerat bandets musik i ny klädsam dräkt. Så också med de tolkningar av andras låtar som de valt i denna generösa konsert. Jag säger bara nära 30 låtar med en egen, Bo Kaspersk ton. Snyggt.

Jag har följt bandet sedan starten. Det är hissnande att se tillbaka i tidskikaren och konstatera att det var 1993 som debutalbumet ”Söndag i sängen” kom. Det har hänt tusen och en saker sedan dess, men Bo Kaspers Orkester – oavsett känslomässiga konjunkturer, inre stridigheter, omplåstring och fortsatt värv – aldrig tummat på vare sig nyfikenheten eller kvaliteten. I år har det inte blivit någon konsert för min del med bandet, men förra året prickade jag in Lorensbergsteatern (läs här) och Villa Belparc (läs här). Så hög tid nu (där jag dessutom fick biljett i sista sekunden).

Det skulle dröja till 1997 innan bandet gjorde sin första julsång – singeln ”Önskar dig en stilla natt” med ”Ser du stjärnan i det blå” som b-sida”. Men efter det väldiga 24 år innan albumet ”I denna mörka vintertid”. En knippe låtar om tio stycken plus en ny version av singeln från 1997. Pandemin satte tonen för bandet, som spände bågen och bjöd på fantastiskt fin musik som kretsar i stämningar kring den som Gunnar Svensson gjorde för Tage Danielssons ”Karl-Bertil Jonssons julsaga” (1974). Populärmusik med känsla av jazz från 50- och 60-talen i smakfulla arrangemang och ömsinta texter i paritet med de julklassiker vi fått oss till livs från den stora amerikanska sångboken via artister som Nat King Cole, Frank Sinatra, Dean Martin och Mel Tormé. Det är utan tvivel skickligt och är musik som smiter rätt in i hjärteroten för mig vid den här årstiden.

När Bo Kaspers Orkester nu åter sätter den här musiken på scenen är det med bedräglig lätthet. Allt flyter elegant, vackert, smidigt utan att man för en sekund tappar känslan, innerligheten eller glädjen. Bandet med sina gäster – Anna Maria Espinosa på fin sång med ljuv klang, de skickliga blåsarna John-Erik Bentlöv, trumpet och Björn Jansson, träblås, samt stråkorkestern – excellerar storslaget med ödmjukhet. Igen.

Bo Kaspers Jättestora Orkester, Lorensbergsteatern, 13 december, eftermiddagskonserten, 2025.

Bo Kaspers Orkester: Bo Sundström, sång och akustisk gitarr, Mats Schultz, klaviatur och dragspel, Fredrik Dahl, trummor, slagverk och sång, och Michael Malmgren, bas och kontrabas med gästerna John-Erik Bentlöv, trumpet, Björn Jansson, saxofoner och klarinetter, Robert Östlund, gitarr och dragspel, Niklas Gabrielsson Lind, slagverk och sång, och Anna Maria Espinosa, sång plus tio man stark stråkorkester.

Låtlista:

  1. Holbergs svit (Edvard Grieg – intro med bara stråkorkestern)
  2. I denna mörka vintertid
  3. Julens stjärna vakar över dig
  4. Får tomten komma upp och hälsa på
  5. Tillbaka (senaste låten)
  6. Sjungande sig till sömns (versionen av Titiyos ”Longing for lullaby” med text av Annika Norlin – från ”Så mycket bättre” 2013)
  7. Gott att vara
  8. Hard candy christmas med Anna Maria Espinosa (Dolly Parton-cover)
  9. Håll ut (gästsång Anna Maria Espinosa)
  10. Ännu en dag
  11. Jag följer dig dit du går
  12. En gång är ingen gång
  13. Just idag
  14. Karl-Bertil Jonssons julafton (temamusiken av Gunnar Svensson från Tage Danielssons film)
  15. Önskar dig en stilla natt
  16. En decemberdag på Bjurholmsplan
  17. Du kan väl stanna
  18. Undantag
  19. Time after time med Anna Maria Espinosa (Cyndi Laupers-cover)
  20. Sylvias julvisa med Anna Maria Espinosa (”Sylvian joululaulu”, Zachris Topelius dikt tonsatt av Karl Collan – klassisk finsk julsång)
  21. Bella note (från ”Lady och Lufsen”)
  22. Santa Lucia (på italienska)
  23. Christmas time in New Orleans (Louis Armstrong-cover)
  24. Fairytale in New York med Anna Maria Espinosa (Pogues-cover)
  25. Regntunga skyar med Anna Maria Espinosa (Alice Babs-cover)
  26. Så enkelt (med inslag av ”Que sera sera – Doris Day-cover – och ”All the young dudes” – Mott the Hole-cover)
  27. Innan klockan slagit tolv

Laddat drama om sju sorters tystnad

Teater:

7 SORTERS TYSTNAD

Bländande skådespeleri. De fyra – Jonatan Rodriguez, Caroline Söderström, Ove Wolf och Elin Skarin – skådespelarna i ”7 sorters tystnad” glider in och ut ur handlingen och roller med skärpa och skicklighet. Foto: ELLIKA HENRIKSON

Nej, det är inte ett försök att på en teaterscen försöka upprepa avantgardekompositören John Cages bedrift med kompositionen ”4’33″” (1952) – den som består av mer än fyra och en halv minuts tystnad. Istället söker dramatikern och regissören Paula Stenström Öhman det som står mellan raderna, det som aldrig sägs. Den tystnaden som uppstår i relationer där man tiger om oförrätter eller duckar för att svara. Det som kan sippra ner genom generationer som en arvsynd in i ohälsa eller utanförskap.

”7 sorters tystnad” – nej, jag räknade inte om det verkligen var just sju olika sorters tystnad, det fanns annat att fokusera på – gör kopplingar till Nya testamentet och Uppenbarelseboken. Den citeras flitigt i olika scener. Sätter liksom tonen till dramat. Den om relationer som imploderar.

Charlie Åströms enkla men ack så effektiva scenografi – och ljussättning – med vridbara skärmar (ena sidan svart, andra med en spegel – skapar ett scenrum som rör sig mellan de lokaler som krävs. Från vardagsrummet till kyrkan, från ett förråd till kyrktornet etc. Det skapar en förutsättning att fritt få jobba med sina roller utan att onödiga miljömarkörer görs. Här fångas i ett svep publikens uppmärksamhet för att aldrig tappa greppet.

Till det kompositören Sæmundur Grettissons effektiva musik, som emellanåt blinkar åt Penguin Café Orchestras repetitiva pianobaserade låtar. Men han fångar också upp pjäsens referenser till Bob Dylans musik i snygga arrangemang.

”7 sorters tystnad” jobbar på sätt och vis i samma anda som filmen ”Sliding doors” (1998). Skeenden som inledningsvis inte har med varandra att göra växer samman till en massivt brokig väv av förklarande helhet.

Skådespelarna rör sig så sömlöst skickligt mellan sina roller att jag bitvis häpnar. Här går man från att spela präst (Carolina Söderström), som sakta krackelerar själsligt, till mor/mormor, avgiftad före detta prostituerad och ingift hustru. Eller Ove Wolf som så skickligt styr mellan rollerna som kärv organist, 14-årig drop out-grabb, den ostyrige machobrorsan som kommit ut ur sitt missbruk och den skvallrande själavårdande diakonen. Elin Skarin rör sig snyggt mellan sin tonårsflicka, den mutistiska systern, mamma med psykisk ohälsa och och beskäftig socionom. Så också Jonathan Rodriguez som med bravur skiftar mellan rollen som kyrkväktaren med spansksvensk brytning, gravgrävaren, den talföre brorsan som skyddar sin syster och hatar och saknar sin storebror, fyllot på bänken och den överdrivet inkännande socionomkvinnan.

Med kroppsspråk och språkliga skiftning ror de övertygande hem sin uppgift och illusionen slår med full kraft in i salongen.

Ja, det är en tung text som de fyra skådespelarna bär fram. För det är en tungt drabbande story. Men i allt finns både humor och försoning, som en kontrast mot den apokalyps som Uppenbarelseboken flaggar för.

”7 sorters tystnad” känns rätt in i själen.

”7 sorters tystnad”, Lilla scenen, Göteborgs stadsteater. Urpremiär 13 december 2025 i ett samarbete med scenkonstkompaniet Lumor. Pjäsen kommer också spelas på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm med nypremiär 22 april 2026. Denna recension baserad på genrepet 12 december.

Av och regi: Paula Stenström Öhman.

Scenografi/ljusdesign: Charlie Åström.

Musik: Sæmundur Grettisson.

Ljuddesign: Tommy Carlsson.

Kostymdesign: Karin Weststrand.

Maskdesign: Althea Jiltelius Franconeri.

På scenen: Jonathan Rodriguez (Carlos/Dag/Klasse/Nicko/Bup-Monika), Elin Skarin (Jussi/Marie/Olli/Rakel), Caroline Söderström (Cia/Harriet/Ingela/Pirjo) och Ove Wolf (Axelsson/Mikael/Tommy/Yngve).

Introvert extrovert Radiohead

Konsert:

RADIOHEAD

!!!!

En cirkulär upplevelse. Radioheads turné 2025 är extraordinär och förvånansvärt extrovert för det introverta bandet. Foto: KAI MARTIN

Royal Arena, Köpenhamn.

Publik: Utsålt (cirka 12000).

Bäst: ”Paranoid anderoid” är explosivt imploderande.

Sämst: Bara ”Ful stop” från senaste albumet ”A moon shaped pool”.

Fråga: Har Radiohead någons varit så här utåtagerande…?

Det var ju något av ett lotteri att få biljetter till Radioheads konserter när de nu varslade om inte bara en återförening utan också en omfattande turné. 20 spelningar fördelade på spelplatser i Madrid, Bologna, London, Köpenhamn och Berlin med fyra spelningar vardera.

Jo, Radiohead är ett band som tänker utanför boxen. Både gällande agerandet gentemot sina fans, men också hur de vill rita om den musikaliska kartan. Här ska ingenting tas för givet.

Så för att kunna ha chans att köpa biljetter fick man förlita sig på turen genom att först anmäla sitt intresse på bandets hemsida, sedan fick de lyckliga stå med en kod för att kunna köpa högst fyra biljetter. De – jag – som stod med nitlotten fick förlita sig på att sambor, vänner eller familjemedlemmar med bättre tur. Då ställdes kravet att den som köpt biljetterna också skulle följa med. Allt för att hålla eventuella svarta biljetter stången.

Sa jag att Radiohead tänker utanför boxen. Nu kunde de som köpt biljetter vid olika fönster under hösten överlåta biljetterna, så att det adminstrativt krångliga förvaringssättet gick att undvika. Tack vara en släkting kunde jag alltså komma iväg.

Obegripligt nog såg jag aldrig Radiohead när de spelade på Magasinet för 32 år sedan. Lyckligtvis kom jag iväg på bandets konsert i Oslo sommaren 2017. (Läs om den här.)

Jo, rubriken blir snarlik. Radiohead är ett introvert band med ett fullmatat explosivt innehåll. Både gällande texterna, uttrycket och det komplexa musikaliska innehållet.

Det är ingen slump att innan konserten gick att höra friformjazz och grime fräsande lite otydligt i högtalarna innan konserten.

Under 2025 har jag varit på några stora arenakonserter. Två av de tidigare – Billie Eilish (läs här) och Håkan Hellströms Ullevikonserter (läs här) – har varit med scenen i mitten. Så också nu.

Schemat är statiskt. Prick 20.15 börjar ett slags ljusspel med rektanglar som projiceras mot ”buren” i mitten. Exakt 20.30 börjar konserten, som sägs ska avslutas 22.45 (spoiler alert: det blir tidigare).

Med bandet i ”buren” är det som en MMA-fight. Medlemmarna är innanför, rastlösa som djur på ett zoo, deras agerande skildras i projiceringar på det nät som hänger från scengolv till tak. Det är lätt att tänka att Radiohead återigen håller sin publik på konstnärlig distans – och så sker inledningsvis. Det blir lite som i Bowiemusikalen ”Lazarus” och, tro mig, man vänjer sig (läs här).

Och att nämnda David Bowie i sammanhanget är inte helt fel. Inte för att han och Radiohead rör sig i samma musikaliska domäner, men för att bandet hela tiden vill utvecklas. De lägger öronen mot gjorden, sätter fingret i luften, vädrar, andas in och skapar med utgångspunkt från olika trender något helt eget.

Men… det här något helt annat. Introvert? Ja. Extrovert? Ja! Med en scen i mitten kan det lätt bli statiskt. Men samtliga, förutom trummisen Phil Selway och turnémedlemmen Chris Vatalaro,, rör sig i ringen. Ingen ska missa något någonstans. Närheten blir för alla. Mest av alla rör sig Thom York. Ja, han rör sig som en Gollum (man hör honom närmast väsa ett ”my precious”) och han dansar spastiskt. Hans spännande utseende utmanas till något groteskt när han sitter vi sitt keyboard och en kamera med fisheye fångar ansiktet.

Det här är en konsert som inte fjäskar för någon. Projeceringarna förtydligar ingenting utan är som ett komplement till musiken. Ibland blir det som en förbifladdrande ultraljud, ett liv där innanför i sitt eget universum i väntan på att födas till ”verkligheten”. Allt i ackompanjemang med det som produceras på scen live.

Musiken – som spänner över i stort sett hela Radioheads långa 40-åriga karriär – överraskar i låtval. Denna deras första turné på sju år har varit späckade med rariteter, som inte sedan länge funnits på låtlistorna (undantaget ”Creep”, som bandet duckat för under eoner av tid). Så blir valet av låtar till denna andra kvällen annorlunda en den kvällen innan och de tidigare konserterna på turnén.

Ja, Radiohead är generösa, men inte publikfriande eller tillrättalagda. Men, gillar man Radiohead gillar man att utmanas. Det blir så här med råge och att träda in i gruppens musikaliska sfär är en ynnest. Låtarna blir som utfrätta, fräsande starka, distade, larmande, ömsinta, melodiska. kraftfulla, innerliga och alltså både introverta och extroverta.

Thom York, som på grund halsfluss tvingade bandet att ställa in de två första Köpenhamnskonserterna, har inga problem med sin ljusa, snirkliga, vitt omspännande röst. Den far otvunget högt och lågt, vitt och brett. Som ett lysande irrbloss i mörkret. Nej, han säger inte mycket. Men det kommer ett ”Good evening”, ett ”Muchas gracias” (inrepat från turnépremiären?) instycket mellan en och annan låt. Så plötsligt, som introduktion till nästasista numret ”Paranoid anroid” ber han om ursäkt för att han och bandet tvingats ställa in. Det är nästan som man tappar andan. Så många talade ord från scen!

Så är det över till eftertexten med samtliga paragrafer ur FN:s stadgade mänskliga rättigheter. Man går omtumlad ut och bär med sig något in.

Radiohead 2025 är en mästerlig upplevelse. Nu får man bara hoppas att bandet triggar sig själva till att gå in i studio igen – för nya utmaningar för sig själva och för sin publik.

Radiohead, Royal Arena, Köpenhamn. 5 december 2025. Andra konserten av två (första 4 december) i Köpenhamn (Radiohead skulle ha spelat 1 och 2 december, men konserterna blev inställda på grund av att sångaren Thom York drabbats av halsfluss – nya datum för konserterna där blir 15 och 16 december).

Radiohead: Thom York, sång, gitarrer och klaviatur, Jonny Greenwood, gitarr, klaviatur och slagverk, Colin Greenwood, bas, Ed O’Brein, gitarr, sång och slagverk, och Phil Selway, trummor samt turnémedlemmen Chris Vatalaro, trummor.

Låtlista:

  1. 2+2=5
  2. Airbag
  3. Jigsaw falling into place
  4. All I need
  5. Ful stop
  6. Nude
  7. Reckoner
  8. The bends
  9. Separator
  10. Pyramid song
  11. You and whose army
  12. Sit up. Stand down.
  13. Myxomatosis
  14. No suprises
  15. Optimistic
  16. Bodysnatchers
  17. Exit music (for a film)
  18. Street spirit (fade out)
  19. Let down (extranummer)
  20. Weird fishes/appergi (extranummer)
  21. Idioteque (extranummer)
  22. Present tense (extranummer)
  23. Like spinning plates (extranummer)
  24. Paranoid android (extranummer – med en ursäkt över att bandet tvingats ställa in de två första Köpenhamnskonserterna)
  25. There there (extranummer)

Rörande Eva Cassidy-hyllning

Konsert:

MÄRTA FRANSSON och JOHN SARAFIAN

!!!!

Berör. När Eva Cassidys klassiska tolkningar tolkas av Märta Fransson är det med en röst som berör. Foto: KAI MARTIN

Maj12:an, Göteborg.

Publik: 80.

Bäst: Märta Franssons röst.

Sämst: Mellansnacket kan styra upp.

Fråga: Hur långt kan denna Eva Cassidy-hyllning nå…?

Eva Cassidy (1963–1996) fick aldrig uppleva sin stora framgång. Den kom först efter hennes förtidiga död. Amerikanskans besatt en osviklig musikalitet och en unik röst. Hon led av blygsel, men hade också stark integritet. Hon hittade sin ton när hon tolkade andra artister, som Paul Simon, Cindy Lauper, Sting med jazz- och bluesklassiker. Hon ställde sig fri gentemot genrer, men vävde samman allt till något eget.

Sångerskan Märta Fransson, 36, har en karriär som sångerska i Arrival from Sweden. Ett band som hyllar Abba med spelningar över hela den stora nordamerikanska kontinenten. Hyllad för det, förstås. Men hon, utbildad på Balettakademien i Göteborg, är så mycket mer.

Hon är uppvuxen i lilla småländska Aneby varifrån även gitarristen John Sarafian, 57, kommer. Musiker ur olika generationer och musikaliska bakgrunder som förenas i denna ”Eva Cassidy tribut”.

Med ”bara” gitarrer och Märta Franssons röst uppstår en musikalisk andakt. Det kan i förstone verka märkligt att tolka amerikanskan, som i sin tur tolkade andra artister. Men i detta finns en stor respekt för det som Eva Cassidy gjorde.

John Sarafian är en virtuos på sitt instrument, men han övertrumfar aldrig Märta Franssons rika röst. Han får sitt utrymme, men är en ödmjuk instrumentalist. Även om han lyckas med konststycket att emellanåt fingerfärdigt briljera som både ackompanjatör och solist samtidigt stjäl han inte showen.

Det är Märta Franssons röst som är i centrum.

I detta deras samarbete uppstår helt enkelt en ljuv symbios. Märta Franssons röst är stark utan att ta i. Hon spänner över ett rikt register. Har en karaktär som berör, där hon sjunger inifrån själen och hjärtat och ut. Det hon sjunger blir på riktigt. Hon har en trygghet i sången. En trygghet i melodin. En trygghet i låtarnas bärighet. Det blir som en smekning av allvar och kärlek där det svåra görs bedrägligt lekfullt enkelt.

Med det sagt kan det finnas stunder då jag skulle önska att allvaret fick vila i låtarna. För det händer att det mitt i spelglädjen blir en smula tramsigt från John Sarafians sida. Inget fel i det, men låt det ske vid rätt tillfällen. Inte när Märta Fransson sjunger hjärtat ur kroppen.

Nu förtar denna randanmärkning inte det faktum att detta är musikalisk magi. Denna ”Eva Cassidy tribute” är en fantastiskt fin musikalisk stund. Med större trygghet i mellansnacket och rätt plats för allvar och lek kan denna hyllning växa till något riktigt stort.

”Eva Cassidy tribute” med Märta Fransson och John Sarafian. Maj12:an, Göteborg, 4 december 2025.

Låtlista:

  1. Time after time (intro med Eva Cassidy)
  2. Kathy’s song
  3. Autumn leaves
  4. Stormy Monday
  5. Rout 66
  6. Early mornin’ rain
  7. Songbird
  8. People get ready
  9. Wayfaring stranger
  10. Fields of gold
  11. I wandered by a brookside
  12. Imagine
  13. Over the rainbow
  14. What a wonderful world
  15. Time after time (repris)

Arbete och samtal pågår – Folkteaterns kryptiska väg mot föreställning

Teater:

KOLLATIONERING

Text med förhinder. Skådespelarna Sanna Hultman, Malin Morgan, Tove Wiréen och regissören Malin Stenberg kollar och diskuterar text för den sceniska triptyken ”Metamorfos”. Ludvig Stynsberg spelar vaktmästare. Foto: KAI MARTIN

”Kollationering” är del ett i regissör Malin Stenbergs sceniska triptyk ”Metamorfos”. Ett slags start på de uppsättningar som kommer följa med rubrikerna ”Döden, döden, döden” och ”Självrannsakan” med premiärer i januari respektive april i olika skrymslen och vrår – samt även i den stora salongen – på Folkteatern.

Kollationering är ju starten på en pjäs. Då då skådespelarna, efter att ensamma stött och nött sina manus, nu möter regissören och sedan gemensamt börjar skapa konturer av det som sedan ska bli en helhet i form av en föreställning med scenografi, stämningar, ljud, ljus och karaktärer. Om nu ”Kollationering” är en kollationering eller faktiskt en pjäs är inte helt lätt att veta. Teaterns uppgift, precis som magikerns, är ju att skapa en illusion. Ur denna illusion kan man sedan spegla verkligheten, eller inte, skapa en diskussion, eller inte. Eller rätt och slätt underhålla och beröra. Eller inte.

När skådespelarna Sanna Hultman, Malin Morgan och Tove Wiréen möter regissören Malin Stenberg är det i förstone just i skenet av att det är en kollationering. Vattenglas med -karaffer, en kaffekopp, en snusdosa (Malin Morgan), en stickning med ett nystan som repas om och om igen (Tove Wiréen). Till detta Malin Stenbergs manifest, eller förklaring till varför ”Metamorfos” ska göras och hur den ska göras. På plats är också dramaturgen Klara Ejeby, som fått uppdraget att tillsammans med de andra väva samman texterna till något slags helhet.

Rubriken i ”Metamorfos” eller klimakteriet, ett område sällan eller aldrig skildrat på scen. Menopausen där den fruktsamma kvinna upphör för ett steg in i åldrat. Om detta har det forskats förfärande lite, så som det plägar göra med hälften av jordens befolkning där den mesta forskning görs ur ett manligt perspektiv.

Nu ska ”Metamorfos” sätta klimakteriet under skäppan och samtidigt beta av andra ämnen. Som till exempel hur kvinnor dör i pjäser som ”Medea, Fröken Julie och Hedda Gabler”.

I ”Kollationering” går man, som man gör i en kollationering, igenom texterna. Diskuterar dem inför öppen ridå, men den inbjudna publiken är (med få undantag) just bara en publik, som väntar: på illusionen, på att bli underhållen, på att bli berörd.

Skådespelarna sitter med sina manus, sina textsjok och sina repliker. Detta som ska nötas in för att bli levande inför en publik som kommer vara fyra personer eller fler, beroende på vilka utrymmen pjäserna spelas. Malin Stenberg har sin dator, som projiceras på en duk bakom kvartetten vid bordet. Vid olika tillfällen släcks skärmen. De fyra blir alltid lika handfallna och försöker tillsammans med teknikern lösa problemet via handlingskraft eller förslag. Så glider vid lika många tillfällen vaktmästaren in. Den tystlåtne som både sonderar terrängen och problemet, för att lika tyst glida ut ur bild. Och, tada!, skärmen tänds igen.

Med tanke på ”Metamorfos” feministiska tema blir det en märklig grimas.

Förvisso ett lustigt grepp att bryta något som fastnar. Ett sätt att gå vidare. Men Ludvig Stynsberg vaktmästare är ju en roll. Utmärkt spelad i det lilla. Som gjord för vilken revyscen som helst efter nyår. Då blir kollationeringen ”Kollationering” och jag en smula vilsen, men samtidigt nyfiken på den fortsättning som bjuds efter årsskiftet.

För det är speciellt – och exklusivt samt utmanande – att möta skådespeleri i trånga eller annorlunda utrymmen än den gängse scenen. Det gjordes under pandemin. Med gott resultat.

”Kollationering”, Göteborgs Folkteaterns foajé, 3 december 2025. Del ett i den sceniska triptyken ”Metamorfos” som följs av ”Döden, döden, döden” (premiär 22 januari 2026) och ”Självrannsakan” (premiär 23 april).

Regissör: Malin Stenberg.

Av: diverse olika texter från skilda håll.

Dramaturg: Klara Ejeby.

Med: Sanna Hultman, Malin Morgan, Ludvig Stynsberg och Tove Wiréen.